Igår ringde min syster mig. Min storasyster som jag inte pratar med så ofta. Eftersom jag och Saija hade ordnat ost och vin-kväll tillsammans med Håkan och Jocke så svarade jag inte. Det är säkert inget viktigt, tänkte jag. Men när hon för andra gången ringer så svarade jag, lite irriterat kanske.
"Pappa ligger på sjukhus"- säger hon.
Innan jag förstog att det inte var någon fara virrade massa tankar runt i mitt huvud.
Pappa hade "bara" haft en mindre hjärtinfarkt, men i mitt huvud satt jag redan på planet påväg hem.
Jag och min pappa har alltid haft en konstig/dålig/speciell relation till varandra. Pappa har aldrig vart den jag haft en nära relation till eller anförtrott mig åt. Men jag har på nåt sätt alltid vetat att han finns där ändå.
Det var tex. han som blev mest ledsen över att jag skulle flytta, fast han kanske är den i min familj jag träffar minst.
Min första tanke var, "Undra om pappa vet hur mycket han betyder för mig, hur mycket jag älskar honom"- för det tror jag aldrig jag har sagt till han. Hade det vart allvarligare för hans del nu hade nog det var det jag hade ångrat mest, att jag aldrig berättat det för honom.
Man lär sig mycket av såna här situationer också. Som att uppskatta sina vänner och familj mer och att en dag kan allting plötsligt ta slut.
Det här inlägget är tillägnat dig, pappa. Krya på dig så hörs vi när du mår bättre!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar